I Okavangodeltat är tystnaden det första som slår en. Sen ser man naturen. Och där sitter jag i en mokoro, på väg in i inlandsdeltat i Botswana – ett av UNESCO:s världsarv och ett av kontinentens mest orörda landskap.
Det är tidig morgon och vi sitter i en mokoro på väg längre och längre in i ett, vad det känns som, orört landskap. Tystnaden är högljudd. Värmen ligger som en filt över oss fast att klockan inte ens slagit 08:00.
Och vi är nervösa.
Kvällen innan hade vi lyckats Googla oss till panik. Okavangodeltat, läste vi, är hem till världens största krokodiler och ett av de tätaste flodhästområdena på kontinenten. Men där sitter vi ändå – två vänner som någon månad tidigare lovat en zimbabwisk familj att aldrig närma oss stilla vatten i Botswana, nu på väg ut till en av de platser vi tidigare endast sett på TV.
Aldrig har tystnaden varit så högljudd som här. Foto: Sofia Eriksson
Här finns ingen motor på båten. Inget staket som håller djuren borta. Bara vår guide, som är född och uppvuxen här, och hans åra som tyst delade vassen framför oss.
Han lugnade oss mer än någon säkerhetsbriefing hade kunnat göra. Inte för att han struntade i riskerna – men eftersom att han faktiskt levt med dem hela sitt liv.
If we respect the animals, the animals respects us, sa han medan han gick igenom vad vi ska göra om ett djur attackerar vår båt.
Redan några hundra meter in ser vi öron som sticker upp ett par centimeter över ytan. Pulsen stiger och tystnaden pratar ännu en gång högre än jag någonsin upplevt det tidigare. Det känns som lugnet före stormen, när tiden står stilla och allt man kan göra är att vänta. Jag upprepade i mitt huvud vad guiden sagt. "If we respect the animals, the animal respects us."
Och lugnt och försiktigt fortsatte vi djupare in. Längs sidorna stod betande kossor. Förundrat tänkte jag hur de hamnat här, långt bort från människorna som annars tar hand om dem.
Det kändes som guiden kunde läsa mina tankar.
– Elefanterna runt vår by har blivit mer aggressiva. Senast rev de ned alla våra staket, så många av djuren är nu långt in i deltat och vi kan inte ta tillbaka dem härifrån.
Plötsligt stannar vi. Drar upp båten på land. Väntar.
En plastpåse som dinglar i en torr gren var ett tecken på att en incident skett – eller att det fanns ett djur i närheten som vi behövde vara försiktiga för. Exakt vad som hänt kan vi inte veta, bara att vi behövde pausa för att ta det säkra före det osäkra.
Efter ett tag av spanande fortsatte vi framåt. Naturen var något av det vackraste jag sett. Aldrig har en plats känts så levande – fast att inte en människa eller ett mänskligt avtryck fanns att se så långt ögat kunde nå.
Plastpåsen var en varning. Exakt för vad kan man dock inte veta. Foto: Felicia Elmgren
Två timmar senare kliver vi av på en ö. Det har blivit dags för lunch. Solen står högt på himlen och vi tar skydd under ett stort träd medan vi äter våra smörgåsar och får i oss vatten.
Ännu en gång, lugnet. Ett lugnt som bara existerar när människans olika uppfinningar inte tagit över en plats. Aldrig har jag känt av naturens närvaro som när vi sitter här.
Sen börjar instruktionerna. För vi ska inte bara äta lunch här, utan vi ska också ta oss runt en del av ön för att se mer av vad den har att erbjuda. Han förklarar vad vi ska göra om vi möter en elefant. Ett lejon. En buffel. Spring sicksack. Skrik. Rulla ihop dig till en boll.
Och när man går där, bland enorma baobabträd och giraffer som tittar på en utan att springa därifrån, då känner man sig liten. Men inte på ett hotfullt sätt, utan som en påminnelse. För här är det naturen som bestämmer. Och vi är bara besökare som tillåts ta en titt.
Se fler bilder från Okavangadeltat här nedanför:
