Ofrivillig ensamhet har blivit allt vanligare. I Cornwall drivs livsviktiga mötesplatser av eldsjälar men riskerar att tvingas stänga till följd av höga omkostnader.
Gatorna är fuktiga efter morgonens regn men luften känns klar och några solstrålar smyger sig fram. I hjärtat av St Agnes, en by med pittoreska stenhus längs gator kantade av vintergröna häckar, tornar en stor grå stenbyggnad upp sig. En byggnad som med sina spetsiga tak och fönster med färgat glas ovanför dörren nästan påminner om en kyrka. Det röda staketet runt uteserveringen pryds av färgglada vimplar och ett stort plakat som ropar ut “rädda MMI”.
I entrén är väggarna fulla av scheman över klasser och workshops inom allt från kurser i det keltiska språket cornish och nybörjarkurser i måleri till pilates och flamencodans. I ett rum pågår en skrivargrupp och i ett annat sträcker en kvinna ut armarna under en klass i tai chi.
The Miners & Mechanics’ Institute, institutet för gruvarbetare och mekaniker, skänktes 1893 till byn av filantropen John Passmore Edwards för främjande av utbildning och rekreation för arbetarklassen. På den tiden bestod en stor del av befolkningen av gruvarbetare, därav namnet. Sedan dess har byggnaden varit full av liv och aktivitet men riskerar nu, över 130 år senare, att behöva stänga. Kostnaderna för att bara hålla dörrarna öppna är snart mer än de klarar av. Räkningarna för el och vatten har mer än fyrdubblats de senaste två åren.
– Vi hoppas på att kunna driva det i 130 år till, säger Victoria Leigh, föreståndare på MMI.
Ett uppsluppet sorl och en doft av nybryggt kaffe fyller kafélokalen. Varje besökare möts genast av ett vänligt “What can I do for you, darling?” av en medelålders kvinna bakom disken. Personalen som rör sig i lokalerna hälsar på alla de möter med varma leenden och många verkar känna varandra. Så som det blir på en liten ort eller på en mötesplats dit de kommer ofta.
De senaste åren har det pratats allt mer om den ökade ensamheten i samhället. Om utanförskap och hälsoriskerna som kommer med det. Äldre, ungdomar, ensamstående och arbetslösa brukar benämnas som de mest utsatta grupperna. Storbritannien tillsatte 2018 en minister för att tackla ensamheten, något som beskrivs som en epidemi.
Victoria Leigh beskriver platsen som en hub för alla åldrar där grupperna skiftar alltifrån föräldrar med småbarn till ungdomar och pensionärer beroende på dag och tid. Hit kommer runt 200 personer in genom dörrarna varje vecka.
– Det finns äldre personer som har förlorat sin livskamrat och blivit ensamma men sedan sagt att de hittat gemenskap med andra genom att komma hit.
Victoria Leigh säger att möten med personal och andra besökare kan vara den enda sociala kontakten en del människor har under en dag. Liknande mötesplatser stängs ned över hela landet på grund av ökade kostnader och minskad statlig finansiering. Istället drivs de vidare på gräsrotsnivå och med hjälp av donationer från privatpersoner.
– Det skulle bli en stor förlust för vårt samhälle om vi tvingades stänga dörrarna.
I Penryn ligger the Convivial i en liten butikslokal med lavendelfärgad dörr. Sophie Craven bjuder på te sittandes på mjuka mattor och kuddar i ett rum sparsamt dekorerat i bleka pasteller. The Convivial, ungefär det gemytliga på svenska, startade som en samtalsserie i en vintagebutik hösten 2024 och har fortsatt in i egna lokaler.
När Sophie Craven flyttade till Cornwall från London efter coronapandemin funderade hon på vad som krävdes för att hitta gemenskap på sin nya bostadsort. Hon samlade ihop människor som ville prata om saker som de var intresserade av och utforska det tillsammans med andra. Samtalen har berört ämnen som ensamhet, matfattigdom och hur lokalbefolkningen kan lära sig av varandra. Eventen baseras på donationer och besökarna får själva avgöra hur mycket de har råd att betala för kvällen. I varje biljett ingår ett mål mat.
– Grundtanken är att undersöka hur vi kan leva väl tillsammans, tankar som väcktes efter pandemin när många hade varit socialt isolerade under en lång tid.
Sophie Craven säger att samtalsklimatet i samhället har blivit hårdare. Särskilt online där personer snabbt kan utestängas för något de har sagt och människor slutar prata med varandra för att de tänker olika.
– För många är den här typen av samtal något helt nytt. Att äta tillsammans, att sitta i en cirkel och samtala. Det har varit intressant att se när personer har olika åsikter om något men kan prata om det utan att det blir en debatt. Att de sedan kan gå ut härifrån och fortsätta på en vänskaplig fot.
Hon tror att återkommande träffar är viktigt för att skapa känslan av ett pålitligt socialt nätverk där man tar hand om varandra.
– Som samhälle behöver vi omvärdera var vi får vår omsorg ifrån. Förändringen måste komma från botten upp men behöver också finansiering utifrån för att klara sig.
