Det är inte dig det är fel på, du är bara en vild varelse i en bur

Jag kan inte riktigt komma ifrån känslan av att det känns onaturligt att gå ner tre trappor innan jag kan känna marken under mina fötter. Att stenar och grus som följer med upp från gatan inte hör hemma i papperskorgen, och att jag trots korsdraget i lägenheten ändå alltid känner mig lite instängd. En orolig tiger på tredje våningen.

Det finns argument för att vi som samhälle går igenom något som kallas zoochosis – djurparkspsykos.

Zoochosis innebär att när ett djurs naturliga instinkter och behov av stora, fria ytor begränsas utvecklar de ofta enformiga, meningslösa beteenden vars enda syfte är att dämpa psykisk smärta. Miljön är så otroligt långt ifrån allt som djuret är skapt för, så det är nästan oundvikligt att det till slut blir lite galet.

Ett samhälle av lådor

Men vi behöver inte gå till Skansen eller Kolmården för att se effekterna av en eventuell felaktig livsmiljö. På tunnelbanan i Stockholm en tisdagsmorgon sitter vi tätt packade i en vagn under jorden, men ändå så oändligt långt ifrån varandra. Ett blekt, blått sken lyser från olika skärmar. Ingen ser speciellt glad ut, ingen möter ens blick. 

I städerna har vi byggt ett samhälle av lådor. Vi vaknar i en betongbox, stressar iväg till en rullande plåtlåda, sätter oss i ett kontorslandskap under surrande lysrör, för att sedan åka hem till boxen igen. Vi har effektiviserat bort skogen, tystnaden och mörkret mot en värld som aldrig känns riktigt till ro. Algoritmer köpslår om vår uppmärksamhet och stjärnhimlen är bortkompromissad för bländande gatulampor.

Hur hamnade vi här?

Den moderna ensamheten

Det kanske inte är så stor skillnad på vad vi går igenom och vad de här djuren upplever. Vi – precis som dom, är inte heller skapta för det isolerade livet men visst känns det väldigt ofta som att vi inte har ett val.

Jag själv som just nu bor i en stad, jobbar hemifrån och bor i en betonglåda, har flera gånger gått veckor utan att fysiskt umgås med folk – och den enda som egentligen behövt mig har varit min hund. Och det är ju helt knäppt egentligen?

Stenåldersvarelser i en rymdålder

Ibland känns det nästan som att jag behöver ta en reality check på omgivningen, som för att kolla att den faktiskt är verklig. Overklighetskänslorna kan skölja över en när Matrix blir för mycket Matrix i rusningstid på tunnelbanan eller i mataffären. När cykel efter cykel rullar ner för Skanstullsbron i rusningstid, alla gör samma inövade rörelser och rör sig på ett kusligt likt sätt. Här kan overklighetskänslorna kicka in. Det känns som ett spel, sopbilen brummar, bilar tutar, fotgängarna går omkring, allting sker i en så perfekt rörelseharmoni.

Vi har alla hört att våra kroppar och hjärnor inte har uppdaterats i samma takt som våra städer. Att vi biologiskt sett är exakt samma varelser som vandrade på savannen för tiotusen år sedan. Inte speciellt användbar info egentligen, mer än att du för en stund får en paus från den ständigt obekväma undran vad som egentligen skaver.

Byggda för stammen, fängslade i staden

Jag förundras ofta över att vi kan leva så tätt men ändå så isolerade i städerna. Vi hyllar den självständiga individen. Vi ska "göra karriär", "hitta oss själva" och dessutom klara oss själva. Du kan beställa hem mat till dörren utan att träffa en människa, tjäna dina pengar hemifrån – och vara okej (eller inte) med att sitta helt ensam i din lägenhet dag efter dag. När du är isolerad i din låda och du känner att ingen i din omedelbara närhet faktiskt behöver dig för att överleva, fattar din hjärna inte ekvationen. Vår existentiella ångest är därmed resultatet av en överbliven överlevnadsmekanism som inte längre fyller sin funktion.

Vi är menade för rörelse, för att känna jorden under fötterna och för att leva i en stam. För våra förfäder var ensamhet lika med en dödsdom. Att bli utesluten ur gruppen innebar att man dog.

Och visst känns det som att man dör lite ibland i det moderna samhället?

I ensamheten, i stressen, i det som skaver.

Det är inte dig det är fel på

Idag vaknar vi (i mitt fall just nu i betonglådan), tittar på en skärm, scrollar igenom någon annans liv, vet på tok för mycket om tragedier i omvärlden och känner en konstant press att vi måste göra mer hela tiden. För att sedan upprepa allting nästa dag igen. Vi provar att medicinera och skuldbelägga oss själva för att vi inte passar in i den mall man säger är det normala att leva i, det du ska leva i.

Och frågan gnager: Vad är det för fel på mig?

Men tänk om det inte är något fel på dig alls. Tänk om du bara är en vild varelse, instängd i en bur du faktiskt inte var skapt för att leva i?

Men hur löser vi den gåtan i vår moderna värld?