Hemavan i början av januari bjuder på kalla, korta dagar med mycket snö. Det är svårt att motstå att gå på tur när eftermiddagssolens strålar kröner bergstopparna.
Det är tjugo minusgrader men efter några dagar med under minus trettio känns det inte längre så kallt. Att det är vindstilla gör nog också sitt.
Jag och min vän Josefine vill gärna komma ut så ofta vi kan, även om det bara blir en kort stund. Vi har förberett oss genom att sätta fast stighudarna hemma för att slippa ett av momenten med kalla fingrar utomhus. Vi kör en bit norrut från Hemavan mot Klippen och parkerar vid en vägficka. Ser skidspår från vägen in bland fjällbjörkarna.
Med all utrustning på - skidor med stighudar, stavar, ryggsäckar med lavinutrustning - börjar vi gå framåt och uppåt. Vi ska på topptur med splitboards, snowboardens version av topptursskidor, där brädan är isärplockad för att sedan sättas ihop innan nedfärd.
Himlen spelar mellan rosa och orange och lyser upp toppen av Skreaberget. Så här års med bra väder hinner en se både soluppgång och solnedgång inom loppet av några timmar. Skådespelet är lika hänförande varje gång. Trädens grenar är pyntade med gnistrande vitt och vi går i mjuk snö i ett spår som någon gjort innan oss. Vi är på väg en bit upp på Daalåejvie för att hinna med en kort tur innan mörkret faller.
Turen kallas i folkmun för lunchåket eftersom du i teorin hinner gå upp och åka ned på en timmes lunchrast. Det är en enkel och nybörjarvänlig tur och eftersom det är ett åk med mycket skog är lavinrisken oftast ytterst liten.
Josefine Hedlund och jag, på topptur med splitboard, snowboardens version av topptursskidor. Foto: Elin Härnqvist
Det ligger ett par decimeter mjuk pudersnö överst men det finns hård skare under. Där skogspartiet tar slut är underlaget hårdare och snötäcket synbart tunnare. Vi beslutar oss för att det inte är någon idé att gå längre upp.
En annan bra sak med skogsåkning är att det blir mindre vindpinat så det finns gott om orörd snö kvar. Vi drar loss stighudarna, sätter ihop brädorna, fäller ihop stavarna och på med hjälmarna. Det är viktigt att ha koll på sin utrustning, att kunna packa ihop och göra sig redo innan kylan märks av. Trots den låga temperaturen blir kroppen varm fort på väg uppför, men kan snabbt kylas ned stillaståendes på en bergssida.
Vi spanar efter bästa möjligheterna för nedfart och beger oss. Några fina svängar på ett öppet fält, senare snabb slalom mellan trädstammar och duckande under grenar. På några minuter är vi tillbaka nere vid bilen.
Varken den häftigaste toppen eller bästa snön, men det är alltid värt att komma ut en stund.
