Högsäsong i Thailand. Det borde svärma av turister här just nu. Jag sitter på en ponton mitt i Cheow Lan-sjön som guppar i vågorna i en ovanlig tystnad. Guiden Chang har jobbat här i två år, men hans rötter i den thailändska turismen sträcker sig över två decennier.
Solen känns extra varm idag och går du barfota på pontonen riskerar du brännsår på fotsulorna. Sjön glittrar och i bakgrunden kan du ana hur det sjuder av liv i regnskogen. Sahawas Suriya ‘’Chang’’, vår guide, berättar att det i vanliga fall brukar ligga ungefär 50 båtar ute på sjön samtidigt, 300 personer som ska samsas om det flytande utrymme som vi just nu står och guppar på – restaurangen, pontonen och kajakerna ska fördelas jämnt. Idag är det runt 50 stycken personer här totalt. Kriget i omvärlden har kastat en skugga över thailändsk turism och skrämt bort besökarna. Av de 201 licenserade båtarna som rör sig på sjön dagligen, är det bara fem som opererar just idag. En fördel med en mörk twist.
Chang är uppväxt i Phuket - området och har sett turismen blomma över de senaste två decennierna. När jag frågar om hur turismen har förändrats över tid så går han inte ens in på turisterna först. Han går direkt till infrastrukturen.
– Infrastrukturen hänger inte med.
Han säger att många lokalbor inte gillar hur mycket turismen har ökat. Inte för att de har något emot turister som personer, utan för att allt runt omkring blir jobbigare.
– Turismen är för mig personligen inget negativt, men trafiken som kommer med det förstör livskvaliteten, säger han.
Chang själv valde att flytta till Bangkok, då han upplevde att livskvaliteten sjönk så drastiskt av Phukets ständiga trafikkaos.
– I Phuket finns det inga tåg, inga bussar, inte ens en monorail som kan underlätta resandet. Trafiken är tung och besluten som skulle kunna förbättra situationen är politiskt styrda och långsamma, säger han.
För lokalbefolkningen i Phuket är situationen frustrerande. Med allt fler turister och en växande befolkning har transportmöjligheterna försämrats drastiskt. Chang berättar att många är missnöjda eftersom det blivit mycket svårare att ta sig runt. Samtidigt finns det de som ser en ekonomisk fördel i problemen – vissa vill till och med behålla trafikkaoset eftersom det gynnar deras inkomster. Men för många andra har livskvaliteten sjunkit så mycket att de väljer att flytta från ön.
När jag frågar om inte Bangkok har liknande trafikproblem, svarar Chang att huvudstaden trots allt har en mer utvecklad infrastruktur.
– Bangkok har tunnelbana, bussar och andra transportmedel som fungerar bättre. Men här i Phuket är turismen så dominerande att det påverkar allt. Om man inte jobbar inom turistnäringen är det ofta bättre att bo någon annanstans, säger han.
Chang jämför Phuket med Singapore, en stad av liknande storlek men med en helt annan transportlösning.
– I Singapore kan turister och invånare röra sig smidigt, här fastnar man i köer och det är svårt att planera sin tid.
En annan utmaning är taximarknaden. Chang rekommenderar starkt att boka taxi i förväg, eftersom det kan vara svårt att få tag på transport på plats. Dessutom sätter många taxibolag orimligt höga priser för turister, medan lokalbefolkningen sällan använder taxi alls då alla har egna transportmedel.
– Taxichaufförerna har alldeles för mycket kontroll och makt över transporten, säger Chang och understryker vikten av att satsa på lokaltrafik för att förbättra situationen.
Att ta sig ut ur Phuket kan ofta ta en timme eller mer, vilket gör vardagen svår att planera. För en ö som lever på turism är detta en varningssignal – utan hållbara lösningar riskerar både invånarnas livskvalitet och turistnäringens framtid att försämras.
Phuket står vid ett vägskäl. Kan ön hitta balansen mellan tillväxt, hållbarhet och den mest värdefulla resursen vi har – tid?
