Vi lever i ett samhälle som är så fyllt av brus att stillheten har blivit något främmande. Något vi inte riktigt vet hur vi ska hantera längre. Vi fyller varje liten stund av ledighet med ett poddavsnitt, en serie, ett flöde som aldrig tar slut.
"Jag ska vila lite" hade jag sagt till min sambo häromdagen. Och där satt jag med telefonen i handen – utan att egentligen göra något.
Scrollade. Stoppade. Scrollade igen.
Och så slog det mig: Är det här vad vi kallar vila?
Vi lever i ett samhälle som är så fyllt av brus att stillheten har blivit något främmande. Något vi inte riktigt vet hur vi ska hantera längre. Vi fyller varje liten stund av ledighet med ett poddavsnitt, en serie, ett flöde som aldrig tar slut.
Och vi kallar det vila.
Men är det verkligen det?
Det finns en fråga som de flesta av oss undviker till största möjliga mån: Är jag lycklig i mitt eget sällskap?
Inte lycklig när det händer saker, inte lycklig när det finns folk omkring mig – utan lycklig när det är tyst och det bara är jag.
Frågan är enkel. Svaret är ofta inte det.
Och precis därför har tystnaden blivit något läskigt. Den är en spegel som vi inte alltid vill titta i. Det är lättare att sätta igång en podcast, en film, ta fram mobilen.
Men om vi aldrig stannar upp – när ska vi egentligen hinna reflektera över var vi är just nu? När är det tänkt att vi känna efter om vi är på väg åt rätt håll, eller hinna lyssna på den där magkänslan som försökt säga något på länge?
Livet sipprar mellan fingrarna på oss medan vi är mitt uppe i vår alldeles egna flykt från det.
