Digitala nomader i paradiset - när frihet blir till vardag

Jag går upp för trappan som leder till det öppna kontorslandskapet. Det är fortfarande tidigt och när jag kliver in genom dörren fascineras jag över utsikten man får här uppifrån. Det blåa havet öppnar upp och där nere ser man flera små prickar - jag förstår efter ett tag att det är surfare som även de vaknat innan solen hunnit stiga ovanför horisonten. 

Jag slås av att doften av kaffe blandas med palo santo, en lukt man annars ofta känner inne i en yogastudio. Samtidigt ser jag mattorna som några få personer håller på att rulla ihop längst fram medan de skrattar och pratar om dagen de har framför sig. 

Mot mig kommer en man gåendes. Hans lugna intryck ger mig känslan av att även han tagit del av yogaklassen som hållits här på morgonen. 

– Du är för sen, skrattar han när han tror att jag hade hoppats få ta del av klassen.

När han förstår att jag är här för att se hur en vardag kan se ut för någon som jobbar på distans berättar han att han nu ska ut och surfa. 

– Sen är det bara komma tillbaka hit och få jobb gjort innan det är dags att ta helg, fortsätter han. 

Det kan kännas som att allt det här är en del av någons semester. Kanske är det därför jag är här. För att förstå alla de människor som idag jobbar på distans, varifrån i världen de vill. 

Det här är en plats människor kommer till när de inte längre vill tillbaka till kontoret. Några har flytt storstäder, andra har lämnat fasta anställningar för att kunna styra sin egen tid. Vissa söker lugnet, andra gemenskapen.

Den andra jag möter är Maria José, ägare till det coworking-space jag besöker här på den spanska kusten. Hon tar emot mig med ett varmt leende och en hand på sin runda mage - barn nummer två är på väg, berättar hon, samtidigt som hon visar mig runt bland skrivborden.

Medan vi pratar börjar kontorsstolarna fyllas. Ljudet av tangentbordsknatter och lågmälda samtal växer runt oss. Några sitter ensamma vid sina datorer, försjunkna i skärmarna, medan andra tar en kaffe och småpratar med personerna de delar utrymmet med.

Jag tittar mig omkring och tänker att alla här inne bär på en historia. En anledning till varför de hamnade just här, på den här platsen, den här tiden. Det är där inne vid kaffemaskinen som jag träffar Isabel Beatrix, när jag berättar varför jag är här skrattar hon. 

– Om du vill ha en av de solskenshistorierna pratar du med fel person, jag är ganska färdig med den här typen av livsstil, berättar Isabel. 

Hon är 25 år gammal, kommer från Tyskland men har de senaste åren både rest och bott på olika platser runt om i världen. Sri Lanka, Malawi, Costa Rica och nu Spanien. Att kunna jobba på distans, eller att vara en digital nomad som flera kallar det, var länge bara en dröm, säger hon. 

Men efter att ha levt den drömmen förstod hon att det även här fanns baksidor.  

 – Det var perfekt när jag började! Jag kunde resa medan jag jobbade några timmar per dag. Men efter några år har jag faktiskt ledsnat. 

Isabel berättar att hon frilansar inom marknadsföring och har flera olika klienter. Allt sker på distans, vilket betyder att hon kan jobba varifrån hon vill - men det betyder också att hon ofta är tillgänglig alla tider på dygnet. 

– Jag har svårt att stänga av. Det är som att jobbet alltid ligger där i bakhuvudet, oavsett var jag befinner mig, fortsätter hon.

När vi sätter oss i en av sofforna, där yogaklassen tidigare hållits, kommer samma man jag träffade tidigt på morgonen tillbaka. Hans hår är fortfarande blött och leendet stort när han halvt springer till sin dator som står på ett av alla skrivbord. Hörlurarna åker på och ett “Good morning” hörs genom lokalen. Det påminner om att livet här kombinerar arbete med rörelse - och frihet.

Isabel ser vad jag observerat. 

"Jag tror många lockas av idén om frihet: vänner, surf, yoga och allt annat man ser på sociala medier. Men frihet utan rutiner och struktur blir oftast ingenting alls."

– Jag har verkligen börjat längta efter kollegor och ett sammanhang. Det är därför jag går hit för att jobba istället för att sitta hemma. 

Hon skrattar igen och tittar ut mot havet. 

– Jag klagar verkligen inte, alltså, kolla vilken utsikt jag har medan jag jobbar. Men allt blir ju normalt tillslut, även något så vackert som detta.