Mitt i mitt enda liv

Jag fyllde 37 i år. En ålder som känns – ja, inget särskilt faktiskt för mig. 

Det finns en samhällsbild av att vi kan leva så äventyrligt och ombytligt vi vill i tidiga 20-årsåldern men när vi närmar oss 30 bör vi lugna ner oss och rätta in oss i ledet. Bli vuxna.

30-årsåldern definieras ofta av familjebildning, heltidsarbete och bolån – saker som säkert känns som milstolpar att längta efter för många, eller helt enkelt en självklar del av livet för de flesta. Men för mig har de drömmarna aldrig riktigt funnits där. Det har alltid varit andra saker som dragit i mig. Frihet, äventyr, nya lärdomar, att inte veta vad som händer i morgon.

Emellanåt kommer rädslan smygande i form av en samhällsnorm som jag inte skrivit under på – Du måste, du borde. När ska du sluta leka, bli vuxen, skaffa ett riktigt jobb, bli någon att sätta en stämpel på?

Men för varje gång rädslan slår emot mig skingras den allt snabbare av min tro på att det finns flera sätt att leva. Massor, faktiskt. Jag kan gå i precis den riktning jag vill, och byta bana hur många gånger som helst, jag kommer ändå överleva på mitt sätt.

Och jag vill leva så mycket jag kan. Efter att ha sett närstående bli svårt sjuka och liv förändras för alltid är jag förvissad om att jag har haft en enorm tur hittills – och att jag vill ta vara på alla dagar jag kan. 

Visst har livet förändrats otroligt mycket sedan jag var 20, och jag skulle inte göra precis samma saker eller på samma sätt nu som jag gjorde då. Men mina värderingar och min syn på livet förändrades inte över en natt när jag klev över 30-strecket.

Snarare har min övertygelse växt om att jag måste leva det liv jag drömt om, på mina villkor, för att över huvud taget kunna må bra. De stora skillnaderna är att jag nu har mer erfarenhet att luta mig mot och att jag har lärt mig att prioritera mitt välmående framför alla “måsten” och “borden”.

Som 37-åring har jag absolut inga svar på livets stora frågor eller en guide i hur du hittar dig själv. Men något tiden har lärt mig är att jag klarar av så mycket mer än jag tror och att det mesta faktiskt löser sig och faller på plats när man behåller lugnet. Och jag övar dagligen på att hitta en balans mellan att inte vara rädd för att åldras och att värdesätta det enda liv jag fått.