Spitzkoppe: Mitt i Namiböknen

Det är sen eftermiddag och vi har precis kommit fram till vår nya tältplats – den vi hittade under dagens långa promenad i 36-gradig värme. En plats som erbjöd perfekt utsikt mot solnedgången men också skydd mot vinden. Kvällen innan hade vi lärt oss den läxan den hårda vägen.

Men låt oss ta det från början.

Vi anländer till Spitzkoppe när mörkret lagt sig. Sent, trötta och hungriga efter en bilresa som tagit betydligt längre tid än vad Google Maps lovade oss. En av de första läxorna vi lärde oss under vår resa genom Namibia. Allt tar längre tid.

I framrutan på hyrbilen står det "Not allowed to drive after sunset". Sjävklart var det något vi frågade om när vi skrev på de papper för att få hyrbilen, något som vi fick göra efter att vi visat uthyraren att vi kan köra på vänster sida, förstå hur man använder fyrhjulsdrift och hur man byter däck när det blivit punktering – något som händer minst en gång fick vi berättat för oss. Att man inte ska köra efter solnedgången var helt enkelt för att det är då störst risk för olyckor sker, och att försäkringarna då inte täcker.

Ändå kör vi där, på allt smalare och sämre vägar, medan vi försöker ringa campingen för att höra om de kan ta emot oss efter stängning. Vi har tur.

Väl på plats betalar vi, släpps in och får en liten karta på hur vi hittar en campingplats. Här är inget förbokat eller registrerat, utan det blir att försöka leta upp en tom plats i mörkret. Något som var lättare sagt än gjort. Vägar som svänger där de inte ska svänga och små skyltar som lätt passeras utan att märka av dem.

Till slut stannar vi på en tom, öppen plats och inser att det nog inte blir mycket bättre än så i natt. Vi sätter upp tältet, äter en smörgås och somnar.

Det blev en kall natt. Trots +35 grader under dagen blev det en av de kallaste nätterna vi upplevt campandes. Vinden blåste rakt igenom och graderna sjönk, så som de alltid gör. Men till morgonen vaknade vi upp till ljuset innan klockan slagit 05:30 och vi bestämde oss för att kolla på vår första soluppgång i Spitzkoppe uppe på en klippa. Det är kallt fortfarande, men solen gör snabbt sitt jobb.

Dagen tar vid och vi bestämmer oss för att inte planera alltför mycket. Det kan enkelt kännas som att så mycket som möjligt ska hinnas med på så kort tid som möjligt under resor som dessa. Men veckorna innan hade varit stressiga och vi kände båda att vi behövde röra oss i den takt kroppen ville.

Det finns mycket att göra i Spitzkoppe: hikes, guidade turer, grottor med bushman-målningar. Men vi ville börja med att bara gå, utforska och se vad vi hittade.

Så vi går. Länge. I 36-gradig värme utan vind och riktning. En promenad där vi får se djurliv, natur och – vår nästa tältplats. Vi vet direkt att det är där vi ska sova i natt, där kommer vi vara skyddade mot vind och med en utsikt det kändes som att vi blev lovade en solnedgång värd att vänta på.

Vi tänder en brasa innan det mörknar. Går upp och ser på solnedgången tillsammans med tystnaden. Lagar mat över öppen eld. Kokar te. Allt är så simpelt, men precis så som vi vill ha det.

När solen försvinner tar mörkret över på ett sätt som vi inte alltid får chansen att uppleva. Inget sken från lampor, hus eller städer. Inga ljud från trafik eller människor. Och ingen mobiltäckning. Man är helt enkelt bara där.

Vi sitter på berget och ser dagen ta slut. Lugnet lägger sig.
Den typen av lugn som bara existerar när naturen får ta plats på riktigt.

Planerar du en resa till Namibia? Då kan du passa på att läsa våra artiklar om Etosha Nationalpark och Att surfa i Namibia.